Al Maslakh
 
al maslakh (the slaughterhouse) is a ufo created to publish the unpublishable in the lebanese artistic scene
 



MSLKH 13
STOCKHOLM SYNDROME

SPILL

Magda Mayas – piano
Tony Buck – drums


01 Helsinki (23.23)
02 Oslo (34.54)


all music by magda mayas and tony buck (gema / apra)

track 1 recorded live by teemu korpipää at kiasma theatre, helsinki, on the 12th of november 2010 during the äänen lumo festival for new sounds
track 2 recorded live at nasjonal jazz scene, oslo, on the 20th of october 2010
mixed and mastered by tony buck

artwork & design by mazen kerbaj –

produced in lebanon by al maslakh



REVIEWS

As one half of Spill with Berlin pianist Magda Mayas, Tony Buck shows how much his Necks playing is sculpted by the insistent demands of their implacable grooves. He responds with disjointed scuttling and querulous cymbal harmonics, while Mayas stifles the piano and concentrates on prepared strings, veering between needlesharp pointillism and sitar-like drone.
The Wire | Daniel Spicer

During the past decade or so, Magda Mayas has established herself in Berlin as an inside piano specialist. A recruit to a variant of free-form exploration which threatens to become a sub-genre unto itself, the Münster native’s focal point is preparing the piano’s internal strings with tape, plasticine, metal and rubber objects and spending as much time manipulating them with hands and mallets as playing on the keyboard. Nonetheless, as this CDs demonstrate, Mayas’ improvising is most appealing not so much for how she prepares her instrument’s strings, but for the sound strategies she creates once the items are in place.
[…]
Instructively, Stockholm Syndrome’s two extended tracks are more evenly balanced, as is the pianist’s work alongside the percussionist’s. As Buck vibrates various parts of his kit, adding chain rattling, gong smacks and the friction resulting from stroking his cymbals and drum tops harshly, Mayas’ voicing is similarly focused. Adopting a strategy that allows her to pluck individual strings as she applies pressure to the external keys, the mashed piano tones that result are sharper and tenser but also bond more with the drummer’s metallic whacks. The nearly 35-minute “Oslo” includes idiosyncratic sonic tinctures as Buck’s ruffs, drags and abrasions add a heavier percussiveness to the interface. So too do Mayas’ low-note keyboard rumbles and tension-affiliated string twangs. Again the agitated pianism is muted as Buck appears to be vibrating as many small implements on his drums as are attached to piano strings. Additionally chain rattling, subtle press rolls and cymbal strokes are even met with a few snatches of legato, near-swing passages from the pianist. Finally as tremolo piano tones envelope the drummer’s singular cymbal claps and clicks, a satisfying tonal dissolve is attained.
Unnerving and overly abstract for the uninitiated, this CDs does showcase what in some circles, are genuinely accepted, virtually commonplace keyboard strategies.
Jazz Word | Ken Waxman

Stockholm Syndrome è un disco registrato dal vivo in due differenti esibizioni datate 2010 da Spill, duo formato da Magda Mayas al pianoforte e Tony Buck batteria. Due soli i brani, "Helsinki" ventitre minuti abbondanti, "Oslo" quasi trentacinque minuti. Il tutto racchiuso in un packaging di carta riciclata, in edizione limitata di cinquecento copie, di un'etichetta libanese dal nome inquietante Al Maslakh (letteralmente "il mattatoio") che ha il grande pregio di dare testimonianza discografica alla esuberante scena avantgarde libanese e a progetti di musicisti internazionali registrati in Libano.
Stockholm Syndrome è disco per batteria e pianoforte nel quale è spesso difficile distinguere ciò che proviene dal pianoforte e ciò che proviene dalla batteria. Per Buck la batteria è una sorta di soffio dell'anima, dove pelli, metalli, legni, spazzole, tessuti, strutture, supporti, giunti, sono mezzi ugualmente importanti per dar forma alle possibili sfumature del proprio pensiero. E dove vibrazioni infinite fluttuano nello spazio, come traccianti in grado di illuminare l'oscurità o pulviscolo ritmico che si configura in sfuggenti tracce melodiche.
Magda Mayas ha un rapporto viscerale con il pianoforte, nel senso letterale del termine. Sembra interessata più alla pancia dello strumento che al canonico uso della tastiera, tesa a capirne e carpirne i segreti più inaccessibili, a svelarne gli aspetti più scabrosi, a trasformare in materia viva e palpitante ciò che per natura è inanimato. Il suo approccio al piano preparato è sia fisico che metafisico per la capacità di elevare suoni, distorsioni, bizzarrie percussive, deflagrazioni metalliche a livello di astrazione mantenendone intatta tutta la loro, a tratti sconvolgente, fisicità.
Impossibile rimanere indifferenti a questo flusso sonoro sorretto da una tensione sempre al limite, tra caos e ordine, urla e silenzio, intricatissime trame e inaspettate linearità, con due musicisti che mettono a nudo la propria anima e quella dell'ascoltatore.
All About Jazz Italy | Vincenzo Roggero

Pianisten Magda Mayas hör till de friska tillsatserna i de senare årens friform. Hon är bra på att röra upp ljuden till molnformationer som rör sig fritt över ljudhimlen. Hon spelar liksom Andrea Neumann mycket inne i flygeln, men har inte specialiserat sig på det. Det hör vi här, där hon växlar mellan spel på tangenter, i innanmäte och på instrumentets trädelar. Fast där blandar sig ljuden med trumslagaren Tony Bucks litet torra koncisa spel, så att det är svårt att riktigt avgöra vem som är vem.
Skrapljud blandas med preparerade pianosträngar och dröjande bastoner. Men tvärs emot hur det brukar utvecklas håller Magda Mayas musiken bortom det alltför abstrakta, det som liknar ljudkonst. I stället tycker hon om att placera små figurer, rytmiska former och envetet upprepade klanger mitt i musiken. Och hon tycker också om att blanda inne och ute, strängar och tangentspel. Buck har hört klangerna förr och klär dem i flödande bultande slagverk.
Mayas-Buck spelar i långa stycken en medryckande, formfast och översiktbar improvisationsmusik. Den har puls och kännbar struktur, vilket förstås gör det lätt att lyssna.
En viktig bit i deras estetik är olika känslighet för olika material, kvaliteten i enskilda klanger. Hela block byggs på klanglikheter. Och de skyggar inte ens för melodramatiskt tangentspel med mullrande dramatiska trummor. De är mästare på att i gammal klassisk friformstil strama åt klangknippen och låta dem explodera, men de tappar inte farten efter sådana kulminationer. De håller musiken fast och driver den framåt tills energin troppar av.
Jag är särskilt imponerad över den koncisa precision duon har då de öppnar och avslutar. Det är som att sakta öppna en syrgastub och sedan strypa den så att bara enstaka ljud dröjer kvar. Som små stjärnor gnistrar varje ljud i tomrymden. För att först samla ihop sig och till sist slockna.
De har ställt samman två stycken om 23 respektive 35 minuter, inspelade i Helsingfors respektive Oslo, trots albumets titel. Fast det får vi kanske skylla på att skivan är producerad i Beirut, där det kanske inte är så noga med vad som ligger var i norr. Nåja, skämt åsido, det är en fin produktion med strålande art work som alltid, då Mazen Kerbaj håller i formen.
The Sound of Music | Thomas Millroth






© Al Maslakh,
powered by ZWYX